När nostalgi möter nya band: att finna samhörighet i det okända

Var och en av oss behöver känna förståelse och stöd, särskilt när livet för oss in i det okända eller skiljer oss från allt det bekanta. Det spelar ingen roll om du flyttar långt bort, inleder en ny fas eller, än mer, reser ut i rymdens gränslösa tystnad – vår djupa längtan efter samhörighet och tillhörighet finns inom oss. Det är just den som hjälper oss att våga se framåt med tillförsikt.

I vardagen vilar känslan av trygghet på små detaljer: ett skämtsamt meddelande från en vän, en gemensam berättelse vid middagen eller helt enkelt rytmen i välkända rutiner. Allt detta påminner oss om att hur världen än förändras, står vi inte ensamma.

Men vad händer när det bekanta försvinner – när horisonten därhemma eller köksbordet inte längre finns kvar, och allt som återstår är du och några följeslagare vid en avlägsen stjärna? När detta behov förblir otillfredsställt följer obehag: sömnlösa nätter, en gnagande längtan och ensamhetens tyngd. Du börjar klamra dig fast vid minnen och ritualer, spelar upp gamla samtal i tankarna om och om igen i ett försök att hålla fast vid något beständigt medan allt runtomkring förändras.

Här ligger vårt största dilemma: för att behålla vår samhörighet värnar vi om tidigare relationer och vanor, och söker värme i nostalgin. Men just denna önskan att hålla fast vid det förflutna kan hindra oss från att anpassa oss och ta emot det nya. Det liknar en älskad, men överfull resväska som knappt kan tränga sig genom en smal dörr: för att träda in i nästa fas behöver vi ibland ställa den åt sidan – åtminstone för ett ögonblick – och ta ett steg framåt med tomma händer.

Det vackra i denna motsättning är att den faktiskt är en gåva. Den påminner oss om att det förflutna verkligen är betydelsefullt, men att det också är minst lika värdefullt att ha det nuvarande teamet omkring oss. När vi inser detta skapar vi nya traditioner och stöd med dem i vår närhet: främlingar blir vänner och en delad tystnad fylls av gemenskap. Det är just de små stegen – en fråga till en besättningsmedlem, ett gemensamt skratt, även när kaffet svävar fritt i kabinen på grund av tyngdlösheten – som gör oss lättare och mer närvarande, hjälper oss att lägga det förflutnas skugga bakom oss och känna tillhörighet ”här och nu”.

Att vara öppen för både nostalgi och nya band kan vara väldigt givande: en tung saknad ersätts av motivationen att älska, lita på och hitta anledning att skratta även under ovanliga omständigheter. (Hur många astronauter krävs för att skruva i en glödlampa? Bara en – men först måste man fånga både lampan och skruvmejseln som flyter omkring i tyngdlösheten.) Det viktigaste är att vi lär oss att inte bara tillhöra oss själva utan också varandra, och det boende vi har, hur det än ser ut.

Man behöver inte frukta smärtan över det förlorade eller tro att initiativtagande innebär sårbarhet. Dessa känslor visar helt enkelt att samhörighet är verkligt viktig för oss. Med vänlighet – både mot oss själva och varandra – kan vi, även i rymdens tystnad eller under stora förändringar på jorden, skapa små öar av värme och förståelse. Om vi lyckas med det, även när gamla riktmärken bleknar, upptäcker vi den unika kraften i mänsklig närhet – att lysa upp mörkret genom att svara varandra på de svåraste frågorna.

(*Som man säger ombord: ”Det enda som är svårare att hitta än ett eget utrymme är ett bra skämt om gravitation. Men oroa er inte – vi klarar båda delarna på något sätt!”*)